Gustav Sparr
Replican’t
13.11 – 30.11 2021
Varmt välkomna på Vernissage, 12:00!

Tidigt 90-tal såg jag första gången en vhs-kopia av en vhs-kopia av en vhs-kopia av filmen Blade Runner*.

Sedan dess filmen lagrats och grott i huvudet och vissa av filmens teman slagit rot. Vad jag då upplevde
som välbehövlig eskapism upplever jag idag som en framväxande realitet, ett orosmoln. Blade Runner har
legat som en sparad bild huvudet som under åren fått sällskap av kopior och varianter i olika upplösningar
och andra vinklar. Replican’t.

Jag har sett om filmen i alla tänkbara versioner, såg nypremiären av Directors Cut på bio, fick först tag i en
cd med filmmusiken, sedan en vinyl. Kopior av samma någonting i olika medier, upplevda i olika tider av
livet och på något kusligt ändå replika av en ur-idé. Både Blade Runner och uppföljaren Blade Runner 2049
upplever jag som perfekta konstverk. Som alla bra konstverk går de att parafrasera., men inte att kopiera
eller återskapa. Replican’t.

2008 gjorde jag en animerad film, Frieze Frame, inspirerad av ESPER-scenen från Bladerunner. I min
animation analyserades ett antal grafikblad (CGAT) i en maskin. 2010 gjorde jag en till animation som hette
Cell Line. Jag hade då länge jobbat med klonade figurer, en slags misshandlade konstnärs-alter egon,
fångade i symboltäta scenarier fyllda av dokument och verktyg. Dessa kloner, replikanter, verkade i ett
klaustrofobiskt, upprepat rum, i upprepade animerade kompositioner. Jag började arbeta alltmer med grafik i liknande upprepade kompositioner, klonade konstverk i upplaga. Replican’t.

Efter jag sett uppföljaren, Bladerunner 2049 insåg jag att de flesta av de tematiska trådarna som fanns i
filmerna varit helt centrala för mitt konstnärskap. Jag har under de senaste 2 åren sjunkit ner i filmernas
litteratur: samlat digitala kopior av storyboards, läst screenplays och besökt replikaforum där entusiaster
försöker återskapa rekvisita. Men det går inte att göra filmerna igen, eller uppleva dem på samma sätt som
då. Replican’t.

Jag förhåller mig till filmen Blade Runner så som filmens karaktärer och replikanter förhåller sig till sina,
ibland falska, minnen. Minnen som vi vårdar och försöker återuppleva. Cerebralt och virtuellt men samtidigt
högst levande i oss. Något vi trots allt inte riktigt kan återskapa, bara minnas. Replican’t.

Jag tror det i den konstnärliga processen, trots dess framåtsträvande natur, finns en viss nostalgi, ett
upprepande och ständigt tillbakablickande. Det konstnärliga arbetet parafraserar ofta sig självt. Och även
om de konstnärliga gesterna på sitt sätt är artificiella innehåller våra repliker och parafraser våra jag. Men
var är originalet som vi längtar så tillbaka till? Replican’t.

I utställningen återkommer ett motiv av ett ur-par, protomänniskor som stängts ute från paradiset, den plats utanför tiden där det finns frid och oskyldighet. Dit vi vill tillbaka men aldrig kommer att få besöka så som det en gång var. Replican’t.

*Blade Runner är Ridley Scott’s science fiction-film från 1982 och skildrar en mörk framtid i Los Angeles år 2019. Filmen är löst baserat på Philip K. Dicks roman “Do Androids Dream of Electric Sheep?”. I filmen har människan lyckats framställa androider, organiska robotar med artificiella minnen omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de brukas som slavar av människorna. I Denis Villeneuve’s uppföljare Blade Runner 2049 från 2017 letar replikanter och industrimagnater efter ett barn som mirakulöst fötts av en moder som är replikant.

Gustav Sparr (f.1977) bor och arbetar i Göteborg sedan 2007. Han arbetar med digitalt baserad teckning och animation som även dokumenteras i en pågående serie publikationer.
Sparr har ställt ut på gallerier och konsthallar runt om i Sverige. Replican’t är hans tredje utställning på Galleri Thomassen.